Denna Predikan på Olivberget studie ger den historiska berättelsen om händelserna från det första århundradet, vilket bekräftar uppfyllandet av Predikan på Olivberget.
Källa: The Seventy Weeks and the Great Tribulation (De sjuttio veckorna och den stora vedermödan) av Philip Mauro
När vi nu uppmärksammar våra läsare om några av de saker som Josefus upptecknade i sin välkända historia om Jerusalems och Judiska folkets sista tid, kommer det att förstås att vi inte citerar det arbetet som bevis för hur vi ska tolka Skrifterna; för vi tolkar Guds ord genom att jämföra skrift med skrift.
Faktum är att vi inte konsulterde Josefus, eller någon annan mänsklig författare, förrän efter våra slutsatser om betydelsen av dessa profetior (som angivits på de föregående sidorna) hade uppnåtts. Vi citerar hans arbete helt enkelt för vad det är erkänt av alla händer att vara, en trovärdig redogörelse av ett ögonvittne om saker som han hade personlig kunskap om, vilka visar att Kristi ord uppfylldes på bokstavligaste sätt.
Farquharson citerar följande hyllning till Josefus av biskop Porteus:
“Författarens trohet, sanningsenlighet och redlighet är universellt erkända; och Scaliger förklarar i synnerhet, att inte bara i Judarnas angelägenheter utan även av utländska nationer, han förtjänar mer heder än alla de Grekiska och Romerska författarna tillsammans”
Det är en fråga om allmän kännedom om att Jerusalem till denna dag har trampats ner av hedningarna, såsom Herren sade; och att Judarna fortfarande är utspridda bland alla nationer. Detta räcker i sig för att försäkra oss om att Herrens profetia i Lukas 21 (och därmed alla andra profetior om samma händelse) har blivit uppfyllda och uppfylls fortsatt. Men det är säkert av stort intresse att veta hur, när och under vilka omständigheter dessa profetior uppfylldes.
Josefus historia uppfyller fullt ut denna legitima önskan; och vi upprepar vår tro på att hans berättelse om de stora händelserna har lyckosamt bevarats. Eftersom Josefus inte var en Kristi lärjunge när han skrev sin historia, kan han inte misstänkas ha skrivit sin redogörelse om Jerusalems förstörelse för att kunna uppfylla Herrens profetior.
Hans berättelse publicerades år 75, så att den skrevs medan de saker han beskrivit var färska i hans minne. Deras publikation var vid en tidpunkt då sanningen i de frågor som han relaterade till var känd för tusentals som då levde, är en ytterligare anledning till att vi har förtroende för berättelsen.
Josefus beskriver de problem som började under Pilatus, den Romerska guvernören, speciellt när han en natt sände de bilder av Kejsaren som kallas banér till Jerusalem (Bk II, 9, s 2).
Dessa banér eller bilder av Caesar var särskilt förhatliga för Judarna; och eftersom de bars på ett iögonfallande sätt i de Romerska arméerna, har vi här en anledning till att den senare kallades förödelsens styggelse.
I de dagar då Cumanus var Romerskt guvernör började problemen, och Judarnas undergång började (II 12: 1). På den tiden regerade Herodes Agrippa II (Agrippa inför vilken Paulus uppträdde) som kung över Galileen. Han var den överlägset bäste i Herodes familjen; men vi har ingen notering att han någonsin blev helt övertygad om att acceptera Kristus.
Vid den tiden började olika katastrofer och störningar äga rum. Gäng av rånare angrep landet, och i staden uppstod ett organiserat sällskap av mördare som heter Sicarii, som mördade människor på dagtid och i staden. Detta gjorde de främst vid högtidligheter, då de blandade sig med folkmassorna, och de dödade de som var deras fiender, med hjälp av dolkar som doldes under deras kläder. Översteprästen Jonathan var ett av deras offer (II 13, 3).
En annan grupp av problemmakare var vissa människor som, även om de inte var tjuvar eller mördare, ändå förstörde den belåtna atmosfären i staden, inte mindre än mördarna gjorde. Detta var sådana människor som lurade och bedrog folket under förevändningen av gudomlig inspiration.
Det är lätt att i dessa människor känna igen de falska profeter, som Herren varnade sina lärjungar för. Josefus säger fortsättningsvis: “Dessa rådde över mängden och agerade som galna och gick före dem in i öknen och låtsades som att Gud skulle visa dem frihetstecken (II 13: 4).
Det fanns också en Egyptisk falsk profet, som samlade trettiotusen människor som blev bedragna av honom. Dessa ledde han från öknen till berget som heter Oliverberget. Detta, hände enligt Josefus, i de dagar då Felix var guvernör.
Följaktligen var det vid Paulus sista besök i Jerusalem, vilket påminner om översten, inför vilken Paulus ställdes efter tumultet i templet, antagande att han var den Egyptier, som före dessa dagar var upprorisk och ledde ut fyra tusen män i öknen som var mördare (#Apostlagärningarna 21:38). Det får en också att tänka på Kristi definitiva varning, Därför, om de säger till er: Se, han är i öknen, gå inte dit (Matteus 24:26).
Josefus liknar de sociala förhållandena vid den tiden vid en kropp som är grundligt sjuk, i det att när problem uppstod på ett ställe, bröt det omedelbart ut på ett annat ställe. Ty han sa att ett gäng av bedragare och rånare kom ihop och övertalade Judarna till uppror och uppmanade dem att hävda sin frihet (id 6).
Vid den här tiden efterträddes Felix av Festus (som också är noterat i (#Apostlagärningarna 24:27), och han av Florus, som var den mest ogudaktige av alla Romerska guvernörer och krigets omedelbara anledning.
Detta var under det tolfte året av Kejsar Nero, 66 e.Kr. Josefus berättar att när Cestius Gallus kom till Jerusalem vid påsktiden kom inte färre än tre miljoner människor dit (II 14: 3). Detta visar de enorma siffrorna som samlades i Jerusalem under den tiden.
Josefus berättar med stor noggrannhet om de grymheter och barbariska handlande som folket led under soldaternas händer och beskriver deras våndor och klagan.
Vid ett tillfälle korsfäste soldaterna många av dem, efter att ha plundrat medborgarna, antalet dödade (inklusive kvinnor och barn) var ungefär 3600 vid det enda tillfället. Det verkar ha varit Florus avsikt att driva Judarna till ett uppror, så att hans egna handlingar av plundring och andra brott skulle kunna täckas över (II 14, 9).
I kapitel 16 (Bok. II) återger Josefus ett tal av Herod Agrippa, där han använde alla övertalningar och argument för att hindra Judarna från galenskapen med uppror mot Romarna. Han beskrev vältaligt den stora makt och omfattningen av det Romerska väldet som sträcker sig från öst till väst och från nord till syd.
Sannerligen, sade Agrippa, de har sökt efter en annan beboelig jord utanför havet, och har burit sina vapen så långt som till de Brittiska öarna, som aldrig var kända tidigare (II 16, 4). Det verkar konstigt för oss att en av dem vi läser om i Bibeln skulle ha talat med Judarna i Jerusalem om de brittiska öarna.
Kung Agrippa, tillräknade som ett slutgiltigt argument, de Romerska arméernas världsliga framgång som Guds försyn, varför han uppmanade Judarna att det var lönlöst att strida mot dem och han avslutade sitt tal med detta starka vädjan:
“Ha därför medlidande, om inte för era barn och fruar, så för din Metropolis (moderstad) och dess heliga murar! Bevara templet och bevara det allra heligaste med sina heliga möbler! Ty om Romarna får er under sin makt, kommer de inte längre avhålla sig från att (förstöra) dem, när deras tidigare avhållsamhet blev så otrevligt besvarat. Jag kallar till vittnen din helgedom och Guds heliga änglar och detta land som är gemensamt för oss alla, att jag inte har behållit någonting som är för ditt bevarande. Josefus tillägger att, när Agrippa hade sagt det, grät både han och hans syster (Bernice), och genom sina tårar undertrycktes mycket av folkets våld.”
Snart efter detta övertalades prästerna att de skulle vägra att ta emot någon gåva eller offer för någon utlänning. Och detta var den sanna början av vårt krig mot Romarna; för de (tempelmyndigheterna) avvisade Kejsarens offer på denna grund (II 17, 2).
Det fanns vid den tiden två partier i Jerusalem. En turbulent fraktion föreslog omedelbart uppror mot Romarna. Den andra parten, som leddes av prästerna och ledningen för fariséerna, insåg förslagets galenskap, och försökte hålla tillbaks de upproriska elementen; men fann att de inte skulle lyssna på argument eller övertalning, skickade de till guvernör Florus, och även till Agrippa, förfrågan om trupper för att kväsa upproret. Från och med den tiden började striderna men Judarna dödade varandra i större antal än de som dödades av soldaterna.
Den Romerska garnisonen var ungefär den tiden omringade i Antonias fästning (i tempelområdet) och togs och antingen dödades eller skingrades (II 17, 7). Lite senare kapitulerade en annan Romersk garnison, som omringats vid Mesada, som hade varit Herodes högborg, under löftet att deras liv skulle sparas, men de blev förrädiska dödade efter att de hade lagt ner sina vapen (II 17, 10). Dessa åtgärder väckte naturligtvis de Romerska myndigheterna, som började göra förberedelser för att kväsa revoltörerna.
I staden Caesarea (byggd av Herodes den Store) dödades över 20 000 Judar på en timme, och hela Caesarea tömdes på sina Judiska invånare; Florus fångade sådana som flydde och skickade dem till galärerna. Detta förargade hela den Judiska nationen, så att de ödelade byarna i Syrien och på andra ställen och brände några städer till marken.
“Men”, säger Josefus, Syriarna var jämbördiga med Judarna i och med de många människorna som de dödade. Kaoset i hela Syrien var hemskt. Varje stad var uppdelad i två arméer, och den ena partens bevarande innebar förstörelsen av den andra. Så dagtid spenderades i blodsutgjutande, och natten i rädsla, som av de två, var desto mera fruktansvärd * * *
Det var då vanligt att se städer fyllda med döda kroppar, som fortfarande låg obegravda; gamla män blandade med spädbarn, alla spridda om varandra. Kvinnor låg också bland dem utan att vara täckta. Du kan då se hela provinsen full av ofattbara katastrofer.”
På vissa ställen var fasorna värre eftersom Judar kämpade mot Judar. I Scythopolis ensamt dödades över 13 000 på en gång (II 18: 1 & 2). Josefus skildrar fallet med en framstående man som på grund av alla de hemska saker som hände runt omkring och för att rädda sin familj från ett värre öde, först dödade sin far och mor med svärdet – de var överens om detta – och därefter sin fru och barn, och tar slutligen sitt eget liv (II 18: 3). Denna händelse kommer att ge oss åtminstone en svag uppfattning om de fruktansvärda förhållandena i dessa dagar av hämnd och av vrede över detta folk.
Många sidor är fyllda med berättelser om slakten på Judarna på olika ställen. När vi läser dem blir vi påverkade av Frälsarens ord att om dessa dagar inte skulle förkortas, skulle inget kött bli frälst (Matteus 24:22). Olyckorna var bortom all beskrivningen.
Således i Alexandria, där Judarna hade haft de största privilegierna i århundraden, uppmanades de att göra uppror, av de uppviglande elementen, och blev obarmhärtigt krossade, och detta, deras förstörelse, var fullständig. Hus blev först plundrade på vad som fanns i dem och sedan satta i brand av Romarna. Ingen barmhärtighet visades för spädbarnen, och de tog ingen hänsyn till de äldre; utan de fortsatte med slakten av människor i alla åldrar, tills hela platsen överflödade av blod, och femtio tusen låg döda i högar (II l8: 8).
DEN MÄRKLIGA RETRÄTTEN AV CESTIUS
Den Romerska generalen, Cestius, ledde nu sin armé från Syrien till Judéen, förstörde mycket och belägrade Jerusalem. Han gjorde så snabba framsteg så staden var på väg att bli intagen. De upproriska elementen flydde i stor utsträckning och de fridfulla invånarna var på väg att öppna portarna till Romarna, när en anmärkningsvärd sak ägde rum, så oförklarlig ur en naturlig synpunkt att den endast kan hänföras till Guds direkta ingrepp, och för uppfyllandet av Kristi ord.
Josefus berättar hur folket skulle erkänna Cestius som sin välgörare när han plötsligt återkallade sina soldater och retirerade från staden utan någon anledning i världen. Om han inte hade dragit sig tillbaka när han gjorde, hade staden och helgedomen givetvis sparats; och Josefus säger att det var, antar jag, på grund av den motvilja, Gud redan hade mot staden och helgedomen som han (Cestius) hindrats från att stoppa kriget den dagen (II 19: 6).
Men översättaren av historien, William.Whiston, lägger till en anteckning på denna punkt, som vi citerar i sin helhet:
“Det kan finnas en annan väldigt viktig och väldigt lyckosam orsak för denna underliga och dumma reträtt av Cestius, som, om Josefus vid tidpunkten för sin historia hade varit en Kristen, hade han antagligen också tagit del av den; och det är den möjlighet som de Judiska Kristna i staden får, att komma ihåg förutsägelsen och varningen som ges av Kristus att “när de ser förödelsens styggelse” (de avgudadyrkande Romerska arméerna med bilderna på sina avgudar på sina baner) redo att ödelägga Jerusalem, “stå där det inte borde” eller “i det heliga” eller “när de skulle se Jerusalem omringas av arméer”, skulle de “fly till bergen”.
Genom att följa dessa, flydde de Judiska Kristna till Pereas berg och slapp undan denna ödeläggelse. Inte heller fanns det kanske ett mer ovist beteende, utan mer ett handlande under Guds försyn, än den här reträtten av Cestius som var synlig under hela denna belägring i Jerusalem, vilken (belägring) var Guds avsikt ”en stor vedermöda som inte har funnits från världens början till den tiden nej, och aldrig skulle bli igen”.
Det var mycket uppenbart för den här lärde översättaren, och måste vara uppenbart, skulle vi tro, för alla som både känner till de tre inspirerade skrifterna om vår Herres profetia från predikan på Olivberget och även med de historiska fakta som så underbart bevarades i Josefus historia, att de tre berättelserna hänvisar till samma händelse, att förödelsens styggelse var den Kejserliga och hedniska armén från Rom och Judarnas oöverträffade lidande under de fem år av terror var den stora vedermödan som var förutsagd av Herren i Matteus 24:21.
VEDERGÄLLNINGENS DAGAR
Josefus ägnar nästan två hundra stora sidor (de skulle fylla upp till fyra hundra sidor av ordinär storlek) åt berättelsen av händelserna på “dessa vedergällningens dagar” som vi sett inte bara involverade Judarna i Palestina, utan också Judar över hela världen.
Vi kan bara hänvisa till några få av de tragiska händelserna. men eftersom inte många av våra läsare har tillgång till Josefus historia, tror vi att vi gör dem en tjänst om vi ger den bästa bilden vi kan, i liten omfattning, av händelserna under dessa tider.
Efter Cestius tillbakadragande blev det ett dödande av cirka 10 000 Judar i Damaskus; och sedan när det blev uppenbart att krig mot Romarna var oundvikligt, så började Judarna förbereda sig för att försvara Jerusalem.
Vid den tiden utsågs Josefus, författaren av denna historia, till general för arméerna i Galileen. Han verkar ha haft stor förmåga och framgång som soldat, men han blev slutligen övermannad och fångad av Romarna. När det gäller en av hans militära operationer säger hans översättare: “Jag kan inte annat än tro att Josefus knep är ett av de finaste som någonsin uppfunnits och utförts av någon krigare alls”.
Vid denna tidpunkt utsåg kejsar Nero Vespasianus, en tapper och erfaren general, till uppgiften att underkuva Judarna. och Vespasianus utsåg sin son Titus till att hjälpa honom. De invaderade Judéen från norr, marscherade längs kusten och dödade många, 18.000, bara i Askelon.
Således var Galileen överallt fyllt av eld och blod; Det var inte heller befriat från någon form av elände eller olycka (III 4: 1). Josefus motsatte sig den Romerska invasionen med sådana styrkor som den hade, men en efter en intogs städerna och deras invånare dödades. Slutligen blev Josefus själv driven att fly till Jotapata, som efter långt och desperat motstånd intogs av Vespasianus. Incidenterna under denna belägring var hemska; och bland dem fanns händelser som tvingar fram minnet av Herrens ord; men ve över dem som väntar barn under den tiden och de som ger di i dessa dagar.
Romarna var rasande över Judarnas långa och hårda motstånd så de skonade inte någon, och hade heller inte medlidande med någon. Många, dessutom, i desperation, begick självmord. Josefus undkom med livet i behåll på ett sätt som verkar mirakulöst (III 8: 4-7), och han blev fängslad av Vespasianus, för vilken han profeterade att både han och Titus, hans son, skulle bli Cesar och Kejsare. Från den tiden till slutet av kriget var Josefus hållen som fånge; men han var med Titus under den efterföljande belägringen av Jerusalem, där grymheterna och eländet nådde en gräns som omöjligt kunde överskrids på jorden. Endast de förlorade i helvetet kunde ha det värre.
Efter att Jotapata föll intogs Joppa, och sedan Tiberias och Taricheae vid Gennesarets sjö. Tusentals dödades och över 30 000 från enbart det sist namngivna stället såldes som slavar. Efter att ha helt lagt Galileen under sig ledde Vespasianus sin armé mot Jerusalem.
För en rätt förståelse av Matteus 24:15-21 är det viktigt att veta att de Romerska arméerna i mer än ett år var sysselsatta med och ockuperade provinserna Galileen och Judéen, innan Jerusalem blev belägrat. Det bör också noteras att Kristi första varningar att fly var till dem som befann sig i Judéen (Matteus 24:16).
Detta gör det helt säkert att förödelsens styggelse stående i helgedomen, som var den utsedda signalen för dem som befann sig i Judéen att fly till bergen, inte var en avgudabild som sattes upp i templets inre helgedom. Ty Judéens ödeläggelse var genomförd långt före Jerusalem och templet intogs.
Vid den tid då Vespasianus ledde sina arméer mot Jerusalem, var den dömda staden i ett tillstånd av obeskrivligt kaos och förvirring, drabbades Judarna, under hela belägringen, mycket mer av varandra innanför murarna än från fienden utanför.
Josefus berättar att det var kaos och inbördeskrig i varje stad, och alla som inte var drabbade av Romarna vände sina händer mot varandra. Det var också en bitter strid mellan de som var för krig och de som önskade fred (IV 3: 2).
Josefus berättar vidare om det högsta prästerskapets fullständiga skam och undergång, det fundament av människor som upphöjdes till tjänsten; och också om vanhelgandet av fristaden.
Det mest våldsamma partiet i staden var Seloterna. Dessa kallade till sin hjälp ett gäng av blodtörstiga Edomiter, som satte sig över folket som var fridfullt sinnade och slaktade unga och gamla tills det yttre templet var helt överfyllt med blod, och den dagen såg de 8500 döda kroppar där. Bland de slagna var Ananias, tidigare Överstepräst, en ärevördig och värdig man, om vilken Josefus sade:
“Jag skulle inte missta mig om jag sa att Ananias död var början på stadens förstörelse, och att den här dagen kan vara dagen när hennes murar raserades, och förstörelsen av hennes angelägenheter; det var den dag då de såg sin överstepräst och sin bevarandes upphandlare dräpas mitt i sin stad. * * * Och jag kan inte bara tänka mig annat än att det var för att Gud hade dömt denna stad till ödeläggelse, som en förorenad stad, och hade bestämt sig för att rensa Sin helgedom med eld, att han stoppar dessa, deras stora försvarare, medan de som lite tidigare hade burit heliga kläder och ledde den allmänna dyrkan, kastades ut nakna för att bli mat till hundar och vilda djur. * * *
Efter att nu dessa slogs ihjäl angrep Seloterna och Edomiterna folket som djur och skar av deras halsar.
Josefus berättar också om de fruktansvärda plågorna som drabbade adelsmän och medborgare av finare klass som vägrade att uppfylla Seloternas krav. De dödades efter att ha blivit horribelt torterade, och genom rädsla vågade ingen att begrava dem. På så sätt omkom 12 000 av de mer framträdande invånarna (IV 5: 3). Vi citerar vidare:
“Längs alla vägar ligger också ett stort antal döda i högar; och många som i början var ivriga att förgöra staden valde hellre att förgås där; för hoppet om begravning gjorde en död i sin egen stad mindre hemsk för dem. Men Seloterna kom till sist till den grad av barbari att inte tillåta en begravning, antingen på de som dödades i staden eller på de som ligger längs vägarna; som om de samtidigt vanärade människor med sina onda handlingar, skulle de också förorena gudomen själv, de lämnade de döda kropparna under solen att ruttna. (IV, 6, 3).
Omkring denna tid dödades över 15.000 Judar på flykt, av Romarna, och antalet av dem som tvingades att hoppa i Jordanfloden var förödande. Hela landet genom vilket de flydde fylldes av slakt, och Jordanfloden kunde inte passeras på grund av de döda kropparna som fanns i den (IV. 8, 5, 6).
VESPASIANUS ÅTERKALLAS. TITUS BLIR ANSVARIG
Vid denna tidpunkt blev Vespasianus kallad till Rom på grund av Kejsar Neros död, och operationerna mot Judarna överläts till Titus. Vespasianus själv blev snart därefter Kejsare.
Under tiden stod en annan tyrann upp, vars namn var Simon, och om honom säger Josefus: Nu var denna Simon, som var utanför murarna, en större skräck för folket än Romarna själva; medan de Seloter som var innanför murarna i staden var mer hårdföra mot dem än de båda andra. Dessa Seloter leddes av en tyrann som hette Johannes; och de mord och den orenhet som de hängav sig åt är obeskrivliga (se Bok IV, 9 kap. 10).
För att störta Johannes erkände folket slutligen Simon och hans anhängare. Från och med den tiden blev inbördeskriget i staden mer oupphörligt och dödligt. Den distraherade staden delades nu in i tre fraktioner istället för två.
Striderna fördes även på Templets inre gård; varpå Josefus begråter att även de som kom med offer till templet, dödades och stänkte ner altaret med sitt eget blod tills döda kroppar från främlingar blandas med kroppar från sina egna landsmän och kropparna av profana människor blandas med de av präster och blod av alla slags döda kroppar fanns i sjöar i de heliga områdena själva (V 1: 3).
Säkerligen var det aldrig sådana förhållanden som dessa i någon stad varken före eller efter.
Bland de förskräckliga olyckorna som drabbade det bedrövade folket var förstörelsen av sädesmagasinen och lagerhus av mat, så att hungersnöd snart lades till de andra fasorna. De stridande fraktionerna var överens om ingenting annat än att döda de oskyldiga. Säger Josefus:
“Bullret från de som kämpade var oupphörligt, både dag och natt; men klagomålen hos de som sörjde översteg ljudet från striderna. Inte heller fanns det något tillfälle för dem att upphöra med sina klagomål, för deras olyckor kom ständigt, den ena över den andra. Men för de upproriska trupperna själva så kämpade de mot varandra medan de trampade på de döda kropparna som låg upplagda på varandra och fylldes av ett galet raseri från de döda kropparna under deras fötter, och blev därmed ännu brutalare. De hittade dessutom på ondskefulla saker mot varandra. och när de hade hittat på någonting, utförde de det utan barmhärtighet, och utelämnade ingen pina eller barbarisk metod “(V. 2. 5).
Vid den tid som beskrivits i de föregående styckena hade de Romerska arméerna ännu inte nått staden, och i den mån som påsksäsongen nu kom och saker och ting tycktes lugna ner sig, öppnades portarna för sådana som ville se den stora festen., i en fotnot säger översättaren:
“Här ser vi den sanna orsaken till det stora antalet Judar som fanns i Jerusalem under denna belägring av Titus och som förgick där. Ty belägringen började vid påsktiden, då sådana häpnadsväckande stora mängder av Judar och Proselyter kom från alla delar av Judéen och från andra länder. * * * När det gäller antalet som förgick under denna belägring försäkrar oss Josefus, som vi kommer att se här, att de var 1.100.000, förutom 97.000 fångar.
Detta kan noteras vara den sista påsken. Den glädjande festmåltiden för Guds stora befrielse för sitt folk ut ur Egypten slutade i en orgie av blod. Tyrannen Johannes utnyttjade detta tillfälle att introducera några av hans anhängare, med dolda vapen, bland myllret av tillbedjare i templet, som mördade många, medan andra vältes ihop i högar och trampades på och slogs utan barmhärtighet.
Och nu, även fast de Romerska arméerna stod vid deras portar, började de krigande fraktionerna att igen förgöra varandra och de oskyldiga invånarna.
“För”, säger Josefus, de återvände till sin tidigare galenskap och skilde den ene från den andre och utkämpade detta; och de gjorde allt som belägrarna kunde önska att de skulle göra. Ty de led aldrig mer av det Romarna gjorde än de fick varandra att lida; Det fanns inte heller något elände uthärdat av staden som, efter vad dessa män gjorde, skulle kunna uppfattas som nytt. Det var mest av allt olyckligt innan det störtades; och de som intog staden gjorde det en välgärning. För jag vågar säga att uppviglingen förstörde staden, och Romarna förstörde uppviglingen. Detta var en mycket svårare sak än att förstöra murarna. Så vi kan rättvist tillskriva våra olyckor till vårt eget folk (V. 6, 2).
Detta är det mest förvånande inslaget i denna stora triumf ty det fanns säkert ingen belägrad stad vars invånare led mer av varandra än från den gemensamma fienden. I denna egenskap ser vi tydligt att det är en dom; och att, som aposteln Paulus sa, har vreden kommit över dem till det yttersta.
Vid denna tidpunkt började belägringen bli allvarlig. Titus skickade emellertid Josefus för att prata med Judarna och erbjöd dem nåd och uppmanade dem att ge upp. Josefus gjorde en allvarlig vädjan till dem att inte göra motstånd mot Roms makt och påpekade att Gud inte längre var med dem. Men det var till ingen nytta. Så belägringen fortsatte utanför, och hungersnöd började rasa innanför murarna, så att barn drog ut småbitar som de åt ur sina föräldrars munnar och även mödrar berövade sina spädbarn de sista bitarna av mat som kunde ha uppburit deras liv.
Krigarna behöll självklart för egen användning den mat som fanns, och det verkar som om de hade en stor glädje att se andra lida. Det var en slags galenskap. De hittade på fruktansvärda metoder att plåga, som det inte skulle vara passande att beskriva. Och detta gjordes, säger Josefus, för att hålla igång deras galenskap (V 10: 3).
De mest hemska och otroliga plågorna drabbade alla som misstänktes ha någon mat gömd. Följande avsnitt kommer att ge en uppfattning om villkoren:
“Det är omöjligt att tydligt gå över varje förekomst av dessa människors missgärning. Därför ska jag kortfattat tala om det här: Det var inte heller någon annan stad som någonsin drabbades av sådant elände, och ingen tidsålder hade någonsin fött en generation mer fruktbar i ondska än vad den var från världens början (Detta får en att bli kraftfullt medveten om Herrens egna ord.) Slutligen förde de den hebreiska nationen till förakt, så att de själva skulle kunna visa sig relativt mindre otrevliga när det gäller främlingar. De bekräftade, vad som var sant, att de var avskum, och vår nations falska och ofullgångna avkomma, samtidigt som de förstörde själva staden och tvingade Romarna, oavsett om de skulle ,eller inte skulle få, ett melankoliskt rykte, genom att verka ärofulla mot dem; och drog nästan den elden på templet som de tycktes tänka kom för långsamt “(V. 10. 5).
Under stor press av hungersnöden gick många Judar ut på natten till dalarna på jakt efter mat.
Dessa fångades, torterades och korsfästes i blickfånget för dem på stadsmurarna. Omkring femhundra varje dag behandlades så. Antalet blev slutligen så stort att det inte fanns tillräckligt med utrymme för korsfästningarna eller kors tillräckligt för offren. Så flera blev oftast fastnaglade på ett kors.
Lite senare omringade de Romerska arméerna hela staden, så att det inte längre fanns något utträde därifrån.
“Sen, säger Josefus, utvidgade hungersnöden sina framsteg och slukade folket i hela hus och familjer. De övre rummen var fulla av kvinnor och barn som dog av hungersnöden; och stadens gator var fulla av döda åldringar. Barnen och de unga männen vandrade runt marknaderna som skuggor, alla uppsvällda av hungersnöden och föll ner döda, oavsett var deras elände grep dem (V. 12 3).
Således blev Jerusalems elände värre och värre varje dag. * * * Och i själva verket var mängden kroppar som låg i högar, ovanpå varandra, en hemsk syn och skapade en vedervärdig stank som var ett hinder för dem som skulle göra rörelser ut ur staden för att slåss mot fienden (VI.1.1).
Antalet av de som förgick av hungersnöd i staden var häpnadsväckande, och deras elände var obeskrivligt. Ty om så mycket som skuggan av någon form av mat sågs någonstans, började ett krig direkt, och de käraste vännerna föll i strid med varandra om det.
I det sammanhanget hänvisar Josefus i detalj till en kvinna, ansedd för sin familj och sin rikedom, som, medan hon led av hungersnöd, dödade sitt spädbarn och stekte honom och efter att ha ätit hälften av honom, gömde den andra hälften. När nu de upproriska Judarna kom in för att söka i lokalerna och kände den här skrämmande lukten av denna mat, hotade de henne till livet om hon inte visade dem vilken mat hon hade förberett.
Hon svarade att hon hade sparat en utvald bit till dem och visade upp det som var kvar av den lilla kroppen och sade: Kom, ät av den här maten, för jag har ätit av det själv. Låtsas inte vara mer ömsint än en kvinna, eller ha mer medkänsla än en mamma. Även dessa desperata och härdade män blev förskräckta vid synen och stod förskräckta över denna moders handling. De lämnade platsen skakande; och hela staden pratade om vad kvinnan hade gjort. Man måste komma ihåg att hela denna tid skulle alla människors liv ha sparats och staden och templet räddats, om de bara gett upp inför Romarna.
Men hur skulle då Skriften bli uppfylld? (se 5 Mosebok 28:56-57) Snart efter detta sattes templet i brand och brändes ner, men Titus försökte rädda det. Josefus säger:
Men för det huset hade Gud säkert för länge sedan dömt det till elden; och nu var den dödliga dagen kommen, enligt tidsålderns omvälvningar. Det var den tionde dagen i månaden Ab, den dag då den tidigare hade bränts av Babels kung (VI.4.5).
Josefus säger ytterligare:
“Medan det heliga huset brändes, blev allt plundrat som kom inom räckhåll och tio tusen av dem dödades. Det fanns inte heller medkänsla eller sympati för någon ålder eller någon allvarlig vördnad av betydelse; för barn, gamla män, profana personer och präster dödades alla på samma sätt. * * * Vidare använde många, när de såg elden, sin yttersta styrka och bröt ut i stön och högljudd klagan. Från Perea kom ekot tillbaks, liksom från bergen runt om Jerusalem, och förstärkte ljudets kraft.
Ännu var eländet mer hemsk än kaoset. Ty man skulle ha trott att själva kullen, på vilken templet stod, var kokande varmt, som om det var fullt av eld överallt, att det fanns mer blod än eld och att de slagna var fler i antal än de som dödade dem. För marken kunde inte ses någonstans på grund av de döda kropparna som låg på den (VL 5. 1).
Genom att beskriva hur ett antal dödades i ett visst kloster, som soldaterna tände på, säger Josefus:
“En falsk profet var anledning till förintelsen av dessa människor, han har gjort en offentlig proklamation den dag som Gud befallde dem att komma till templet och att de skulle få mirakulösa tecken på sin frälsning. Det var då ett stort antal falska profeter som av tyrannerna förmåddes att pådyvla folket, att de skulle vänta på befrielse från Gud (VI 5. 2).
I denna detalj blev också Herrens profetia från Olivberget bokstavligen uppfylld.
När Romarna äntligen kom in i staden hade soldaterna blivit så förbittrade på Judarnas envisa motstånd att de inte kunde hindras från att utkräva hämnd på de överlevande. Så hängav de sig åt slakt tills de blev helt utmattade. De överlevande såldes som slavar, men till ett mycket lågt pris, eftersom de var så många, och köparna var få. Således uppfylldes Herrens ord till Mose, ”Där ska ni bjuda ut er till salu som slavar och slavinnor åt era fiender. Men ingen ska vilja köpa.” (5 Mosebok 28:68).
Många bands och såldes som slavar till de Egyptiska gruvorna och uppfyllde således flera profetior om att de skulle säljas till Egypten igen, varifrån Gud hade befriat dem (Hosea 8:13, 9: 3).
När han avslutar den här delen av sin historia uppger Josefus antalet på de som förgick (en miljon etthundratusen) och de som såldes till slaveri (nittiosjutusen) och förklarar, som vi redan har sagt, att de kommit från alla håll i landet till det osyrade brödets högtid och blev plötsligt inspärrade av en armé. Och han tillägger:
“Nu var denna stora mängd faktiskt samlad från avlägsna platser, men hela nationen var nu instängd av ödet, som i fängelse, och den Romerska armén omringade staden när den var full av invånare. Följaktligen översteg mängden av dem som förgick därinne all förstörelse, som antingen människor eller Gud någonsin fört över världen ” (VI. 9, 4).
Således slutade, i den största av alla olyckor av den sorten, det Judiska folkets nationella existens och allt som tillhörde det gamla förbundet, som infördes med ära (2 Korinterbrevet 3: 7,9,11), men som nu togs bort.
Här kan kanske ses ett exempel på Guds domars grundlighet, när han står upp för att göra sitt märkliga arbete. Domen måste börja i Guds hus; och med tanke på vad som är uppmärksammat i Josefus historia, hur imponerande är inte frågan, och om det börjar med oss, vad ska slutet då vara för dem som inte lyder Guds evangelium? (1 Petrusbrevet 4:17).
David Nikao
Nästa Predikan på Olivberget studie: Daniel 12 Förödelsens Uppfyllelse
Källa: The Seventy Weeks and the Great Tribulation av Philip Mauro
